vardagen

sitter med datorn i knät på köksbordet och ser ut genom persiennerna på den här staden, oj, förorten. jag har inga känslor för det här stället, det ger mig inga minnen. jag kan inte rysa till som jag gör när jag är hemma i norrköping när jag ser något som jag kan relatera til min barndom med. något jag lekt med, något jag gjort, något jag varit vid. längtar efter kaffe och cigg. jag som inte röker längre. det är svårt att flytta. speciellt när man inte har något att flytta till, bara massor att flytta ifrån. jag har inget jobb, jag har ingen status. jag sitter som en uttråkad tonåring och funderar över vart allt tog vägen.

det sitter en såndär insekt med gröna vingar på insidan av fönstret. det är nog den fjärde på några dagar. dom brukade sitta på vinbärsbuskarna hemma hos mamma och pappa. jag hjälper dom ut. men mig är det ingen som hjälper ut. för vart ska jag ta vägen då. bäst att sitta på insidan av fönstret och vänta, vänta på att det ska bli vår. alla vet att det är på våren som möjligheterna kommer, som allt börjar om.

jag har svårt att tänka frammåt. jag ser bara bakåt, jag ser det jag missar inte det jag har tillgång till. tänker lite på dave matthews låt stay or leave. henrik påminde mig om den nyss. "wake up naked drinking coffee, making plans to change the world". det är så jag. jag vill så mycket men jag sitter mest och tänker på det, agerar sällan.

åh, om jag hade vart i norrköping nu hade jag ringt michaela och bett om träff. jag hade tagit MIN lila bil in till staden sen hade vi gått omkring och kollat på kläder och garvat åt diverse muppiga saker. fikat. Hade antagligen köpt något jätte onödigt för MINA pengar som jag alltid brukar ha så mycket av. sen hade jag åkt hem och tagit massa bilder, mest på migsjälv, lagt ut dem på qx och väntat på lite posetiv respons. när jag fått det hade jag lagt mig och sovit. vaknat, fått ännu mer respons. sen hade mitt ego vart mättat för dagen.
nu är det inte så, inte sådär. MIN bil är inte min längre och MINA pengar finns inte. jag är lika fattig som alla andra, jag får samma respons som alla andra. jag känner mig värdelös.

på nätterna har jag ångest. jag tänker på mina vänner hemma så det gör ont. samtidigt måste jag ligga still, ligga tyst. för min pojkvän ligger bredvid, och han har ett liv. han har något han måste upp till. han är viktigare än vad jag är just nu. jag får inte ta plats.

jag vet att det kommer bli bra. bara jag tar tag i det. men hur gör man det när man bara längtar någon annanstans. varför ska jag titta på den här väggen när den mittemot är mycket finare? jag gnäller lite. men det är nog mitt sätt att säga hejdå till allt som varit lätt. nu blir det svårt, och det är jag inte van vid.