just a note

Loneliness is tough, the toughest role I've ever played.
but I'm not forgetting, that I am someones son too.

mic min mic

Min vackraste, förra flickvännen.

och jag är starkare än du

irritation och ångest. när ingenting man säger blir bra och när man igentligen bara vill skjuta alla i huvudet så dom håller käften. när man är svart i ögonen och hatar allt. jag är väldigt egocentrisk när jag blir arg. det är då jag tänker saker som man ångrar efteråt. som tur är tänker jag dom bara. det är nu som den lilla 16-åriga Rasmus visar sig, som älskar att vara självdestruktiv och förbannat envis. en som ska ha allt eller inget. jag kan inte tycka synd om någon annan en migsjälv vid dessa tillfällen. eller förstå någon annans olycka.

Men ett öga för ett öga, ja det heter väl så?

en tanke

Två vänner till varandra:

- tänk, en dag ska vi alla dö.
- ja, och alla andra dagar ska vi leva.

operation

då är det snart dags för operation. min lever är kass för alla som inte vet det.
som tur är så slipper jag ha en stor operation nu innan jul och nyår. Dom ska göra en "titthåls" operation och kolla hur stor del av levern som är "död" och efter det kan dom ta ställning till om hur min nästa operation kommer se ut. Om dom måste ta bort lite eller mycket eller om den är så skadad satt jag behöver en ny. vilket dom inte tror fast det har vart tal om det. Jag mår iaf relativt bra. får sprutor för det så märker inte av att den är dålig alla gånger.

fan va segt att jag vänt på dygnet igen. ang. träningen så blev det ingen idag häller. men imorgon ska jag nog försöka komma dit även om halsen är lite off.

Flowers & Footballtops

som alla märkt är jag ett Glasvegas fan.
I mars 2004 kidnappades 15-årige Kriss Donald på den gata i Glasgow där han bodde tillsammans med min sin mamma, lillebror och tre systrar. De fem förövarna körde runt med honom i 30 mil innan de högg honom 13 gånger med kniv, hällde bensin på hans kropp, tände på och lämnade honom att dö.

Flowers & Football Tops handlar om Kriss Donald.

Baby
why you not home yet
baby its getting late
I wish you would be home by now
Door bell rings
who could it be at this time
police on my left and right
my son’s not coming home tonight
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, why you?
No sweeping exits
No hollywood endings
flowers and football tops
don’t mean a thing.
My baby is six feet under
just another number
my daughter without her brother
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, my baby, my baby, baby, baby is gone
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, my baby, my baby
You are my sunshine
my only sunshine
You make me happy
when skies are grey
I hope you noticed
how much I loved you
how could they take my sunshine away.

min christoffer

tänkte skriva ett inlägg till min pojkvän. jag tror han är den enda i hela världen som (förutom min mamma & pappa) försöker att inte lämna mig ensam bakom alla andra. jag är som en liten blomma, som växer i en tät dunge som solen inte kan lysa igenom. men så har jag mina livspelare, som min pojkvän, som alltid är där och drar undan grenarna så jag kan få ljus och växa mig en aning lite starkare. för världen här är svår för mig. antagligen svårare för mig en för många av er andra fast ni vet inte om det och inte kommer få reda på varför häller. nu sitter ni där och tänker "det vet du inget om, jag har det förbannat jobbigt i mitt liv" och det är okey. för så funkar människan. vi har ju bara våra egna liv att leva och det är bara sitt eget liv man riktigt vet något om. jag har en liten låtsasvärld.
tillbaka till christoffer alias poppe. han har svårt för att visa känslor, det har han. tror jag har lärt honom det mesta av vad han säger till mig nu för tiden faktiskt. jag älskar honom för att han låter mig vara jag, även om han misstycker många gånger. han vet att jag alltid kommer tillbaka till honom. ni skulle bara veta hur ledsen jag är ibland. han kommer alltid till mig då och finns där. jag tror bara det är folk som jag varit tillsammans med som vet vilket sår jag har på själen, vilka uppoffring det har kostat mig att växa upp. du har ingen aning om vad jag döljer för dig.

när jag växte upp var jag rätt omedveten om att det skulle bli såhär. tack för det. om jag hade vetat det hade jag inte funnits kvar. om du hade stått där på berget och sagt "Rasmus, för det är du, du kommer att ha det såhär och du kommer bli sådär, vill du hoppa?" då hade jag tagit klivet baklänges och fallit.
jag önskar att jag var okey, but it's not okey, Im not okey.
det läker, men jag lever med det hela tiden, det gnager i mig. 24h/dygn 7 dagar i veckan. tack christoffer, för att du vet, och för att du inte låter mig lämnas bakom.

träningen som uteblev

just det, träningen. blev tvingad att låta bli eftersom jag är sjuk. så nu börjar jag bli lite för exalterad! vi ska se hur jag mår imorgon!

när man är ointressant

en del människor är otroligt intressanta. man bli tagen av deras existens.
deras liv och relationer gör satt man vill dö av uttråkning när man tänker på sitt eget. jag vill så mycket mer en det jag har. sen ångra jag att jag klippte mig. men det gör jag iof alltid. det växer ut igen.

Just nu hatar jag Stockholm. vill aldrig tillbaka dit. det förstör för mig.

nu känner jag mig sådär oerhört ensam. jag kommer aldrig kunna ha ett 100% vanligt liv. det är rätt orättvist.

plastik och stadsbyte

jag är otroligt dålig på att blogga när jag mår bra har jag konstaterat ännu en gång. frustrerande. är så jävla jobbigt det här med att jag inte vet vart jag vill vara. norrköping har mer att ge just nu när jag inte har något jobb. har alla polare här och så skulle jag gärna vilja sätta igång träningen igen nu när jag har all tid i världen för det. onödigt att låta bli. imorgon funderar jag på att gå och köpa ett gymkort här iaf. känns som om jag ska bo här nu, får vällan flytta hem till mamma och pappa tills jag får ett eget jobb så jag kan kirra en fin lya här i staden. stockholm är trevligt. jag gillar det. men just nu är det för mycket.

poppe vet inte vad han vill han häller. får han ett jobb på onkologen i Linköping så tvekar han inte utan vill flytta ner på direkten. det är avdelningen han är placerad på nu som stör honom. han ska bli förflyttad nu iaf så om han trivs så stannar han ju kvar. men jag kanske inte vill det iaf.

Stockholm versus Norrköping.


sen vill jag göra plastik kirurgi. hatar typ min näsa och min mun. fan alla får gnälla så jag tänker med göra det. folk får vällan ändra på sig om dom vill.
"men du ser ju redan så bra ut" so what? inte i mina ögon alla gånger.

man ska vara snygg, rik och snyggrik. annars kan det vara!