smärta och baklängesvolter

det sitter så sjukt djupt inne i mig. inlåst och förseglat. ni kan rycka i dörren hur mycket ni vill, jag kommer aldrig erkänna att innehållet existerat. mina hemligheter som du snackar så mycket skit om, som du släpar längst med din väg i grus och smuts för att slänga i mitt ansikte när du möter mig. det är inget värt. du vill ha mig längst ner av alla i en mörk tunnel där jag ska stå och titta upp. avundas dig för att du slapp det jag fick. du vill att jag ska erkänna dig överlägsen mig i allt. du vill att jag ska vara tacksam för att du ens vet att jag existerar, att jag ska vara tacksam för att du låter mig leva i din värld.

vad spelar en bakgrund för roll? och vem är du att döma mig efter en obehaglig gåta? något som inte går att ta på, något som inte går att bevisa. du tar alla mina fördelar bort från mig. plötsligt finns där inget eftersom att jag inte var den du trodde. plötsligt blir allting så självklart och jag blir totalt ointressant.

det gör ont, det gör utav helvetes ont. och jag är avundsjuk på dig, att du slapp det jag fick. jag avundas dig och jag är tacksam. allt jag önskar är att det någon dag slutar. att du kan slå mig med dina ord men jag får inte ont. för jag har besegrat dig och dina sjuka behov av att se mig förnedrad och ensam.

jag trodde faktiskt att det blivit bättre, men ni finns där för att påminna mig om att jag inte är en av er. att jag är så annorlunda som jag bara kan bli. att jag är mindre värd.

jag kommer inte undan och jag kan inte gömma mig. hur länge ska jag orka. hur länge ska jag ha din snara runt min hals. hur länge ska du kunna få mig att falla precis när du vill.

det är så tyst inom mig, så sorgset.

tillit

ibland vill jag sitta i en tunnel och veta att mina vyer är bestämda av ödet.

avundsjuka är den högsta formen av beundran.