min christoffer

tänkte skriva ett inlägg till min pojkvän. jag tror han är den enda i hela världen som (förutom min mamma & pappa) försöker att inte lämna mig ensam bakom alla andra. jag är som en liten blomma, som växer i en tät dunge som solen inte kan lysa igenom. men så har jag mina livspelare, som min pojkvän, som alltid är där och drar undan grenarna så jag kan få ljus och växa mig en aning lite starkare. för världen här är svår för mig. antagligen svårare för mig en för många av er andra fast ni vet inte om det och inte kommer få reda på varför häller. nu sitter ni där och tänker "det vet du inget om, jag har det förbannat jobbigt i mitt liv" och det är okey. för så funkar människan. vi har ju bara våra egna liv att leva och det är bara sitt eget liv man riktigt vet något om. jag har en liten låtsasvärld.
tillbaka till christoffer alias poppe. han har svårt för att visa känslor, det har han. tror jag har lärt honom det mesta av vad han säger till mig nu för tiden faktiskt. jag älskar honom för att han låter mig vara jag, även om han misstycker många gånger. han vet att jag alltid kommer tillbaka till honom. ni skulle bara veta hur ledsen jag är ibland. han kommer alltid till mig då och finns där. jag tror bara det är folk som jag varit tillsammans med som vet vilket sår jag har på själen, vilka uppoffring det har kostat mig att växa upp. du har ingen aning om vad jag döljer för dig.

när jag växte upp var jag rätt omedveten om att det skulle bli såhär. tack för det. om jag hade vetat det hade jag inte funnits kvar. om du hade stått där på berget och sagt "Rasmus, för det är du, du kommer att ha det såhär och du kommer bli sådär, vill du hoppa?" då hade jag tagit klivet baklänges och fallit.
jag önskar att jag var okey, but it's not okey, Im not okey.
det läker, men jag lever med det hela tiden, det gnager i mig. 24h/dygn 7 dagar i veckan. tack christoffer, för att du vet, och för att du inte låter mig lämnas bakom.