05:30

05:30 panik, jag är en trasig människa. på med mössa, vantar, mjukisbraller och hoodtröja. ut i dimman.

jag sprang. när jag var liten kändes det så långt. första gången jag skulle dit ritade pappa en karta åt mig, då var jag 7 år. pappa ritar fortfarande åt mig när jag inte vet vart jag ska.

ånestadgatan 52, kommer aldrig glömma doften av unket badrum som smög sig ut i hallen.

jag stod utanför, tittade på förändringarna. det var sig inte likt. det gjorde mig arg. jag ville springa över tomten och genom buskarna på andra sidan men jag vågade inte. jag vågade inte kl 05:30 en lördagsmorgon, besvikelse.

på baksidan var det inte heller som det skulle vara. videungsträden var borta vid lekparken.

"flashbacks"

jag gick vidare, orkade inte springa. förändringarna tog bort all motivation. jag försvann uppåt. små slingrande vägar med dimmiga gatlyktor, ännu mer besvikelse.

fältet jag kikat ut över som barn var inte där. villor med otroligt nymodern arkitektur spred ut sig som en tät betongskog, en snobbig förort. jag tänkte att här bor det nog bara läkare, och en och annan pedofil.

4h var sig likt, iaf på långt håll. en gård där barn och ungdommar kunde bli medlemmar och sköta om djur. hästar, kaniner osv.. som en bondgård för alla stackare vars föräldrar inte tillät djur hemma.

Fortsatte längt med den nybyggda bussträckan, en bred väg genom ett litet skogsparti, förbjudet för annan trafik. på andra sidan såg jag en tjej, en kvinna, samma kvinna som jag stött på när jag lämnade mitt egna kvarter vid busshållsplatsen. längst ut vid tunneln. Hon joggade då och hon joggade nu. hon fick igång min motivation igen. När hon passerade mig började jag springa, ut mot stora vägen. bussen påväg mot flygplatsen stannade till. han trodde nog jag sprang efter honom. när han upptäckte sitt misstag körde han vidare.

ute på gatan, utanför huset. kollade in genom fönstret med neddragna persienner. där ligger dom och sover, och här står jag.

gick snabbt in, tog av mig vantarna. tog dom ljusrosa rosorna jag köpt för att fotografera med mig ut till bilen.

styrstad

parkerade, utan att jag först märkte det kom en katt och sprang vid min sida. jag kännde igen den, sett samma katt alla andra gånger jag vart där. den gick bredvid mig när jag öppnade grinden till kyrkogården. den gnisslade. som det bara kan göra på en kyrkogårdsgrind. katten slank in mellan järnen.

snöar, inte mycket, lite mer än när jag gav mig ut första gången. jag står stilla och tittar upp mot himlen. den är gråvit, morgonljus och kall. jag säger att jag saknar dig. högt.

rosorna la jag mitt på minneslunden. inte på stenskulpturerna med hållare som alla andra. när jag gick vände jag mig om. rosorna syntes knappt med sina svaga färger, med det var vackert.

precis innan minneslunden ligger adam. adam blev två år och var en klasskompis till migs lillebror.

katten satt vid staketet mitt emot kyrkans port. utanför låg konfetti och blomblad. någon hade gift sig. jag hukade mig och kallde på katten, klyschigt "kiss kiss", den tittade hastigt på mig med ignorerade mig sen. han följde inte med tillbaka.

det som stör mig mest är att ingen fråga. ingen frågade om jag var redo att växa upp, eller om jag äns ville.

tog fram en mugg och gjorde oboy, jag är ingen oboymänniska. värmde den men inte tillräckligt. i och försig var det inte smaken jag ville åt utan känslan.

Nu sitter jag här och skriver, jag vet att jag är en person med mycket frågor, och jag vet att jag är en person med mycket hjärta. nu snöar det igen, mer än förut.