igentligen är jag nog inte rädd, det är fel beskrivning. snarare ovillig? när man vart med om händelser där man känner att man blivit bestulen på allt vad självkänsla heter så blir man nog sådan. ovillig. det är så viktigt, jag skulle kunne ge alla vad som helst bara dom inte rör mig. för ska du röra mig så ska jag lita på dig. jag antar att jag borde leta, börja nu så jag kan lägga pusselbitarna någelunda rätt inför framtiden om jag nu inte siktar på att vara ensam, nej, det gör jag inte. svårt ska det vara, men jag får skylla migsjälv. disträ, det ordet beskriver mig bäst. jag är aldrig riktigt närvarande. bara en intresserad utsida som igentligen funderar på allt, skit, hur blev det såhär, varför har inte han gått ut med soporna?
jagade jag iväg dig? gav jag dig aldrig riktigt vad du behövde? eller är jag bara helt enkelt otillräcklig vid alla tillfällen? det går några år sen börjar man fundera på om det är värt att börja om. vem vill, vem orkar?
det är så mycket, på kvällarna ligger jag halvvaken med huvudet fullt av skitigt damm. jag tänker på dig, på han och troligen den där andra också. vem anser du att jag är. jag är bara Rasmus, en konstgjord människa med lite för mycket behov. skulle vilja säga att jag är trasig. jag föddes trasig och det går inte att laga mig, inte helt.
förtjänar jag inte mer. tydligen inte. bor med ett spöke. förtjänar inte ens en kram eller en beröring, ge mig beröring, snälla. är du hungrig? jag är utsvulten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar